Hönsbär och blåbärsris står för färgerna den här hösten när björkrosten fick höstfärgerna att komma av sig.
Några svartbruna vajor med stora årskalvar löper iväg just där forntida vildrensjägare grävt sina fångstgropar. Snart ska de fastna i vår tids anordningar – renhagar och skiljningsgärden.
Jag råkar titta upp mot Áhkkás brant och ser jaktfalken som faller som efter en rät linje rakt ner mot Vuojatädno. Kanske dog en ripa just nu. Luften är hög och klar och det är lätt att vandra
Padjelantaleden/Badjelánddaleden både norrut och söderut från Gisurisstugorna är lättgången. Den går mestadels i björkskog och rör sig över vidsträckta platåer. Brant blir det bara korta sträckor där man passerar bäckar som skurit sig ned genom dessa platåer.
När vi närmar oss Gisurisstugorna norrifrån går leden fram på sådana plana ytor som geologerna förklarar som isjöterasser, deltan som utbildades i tillfälliga issjöar vid inlandsisens avsmältning. På en sträcka norr om Gisurisstugorna löper stigen fram över en isälvsterass med kal fjällhed. Här går man mitt igenom ett stort system av fångstgropar från vildrenjaktens tid. Groparna är bara någon meter djupa idag och har mitt på den kala fjällheden gett björkar en god och skyddad miljö. Snöskyddet vintertid har varit bra för björkplantorna. I varje grop växer oftast en björk idag
Innehåll:
Landskapet
Landskapet domineras av fjället Áhkká i fonden och de plana issjöterasserna över vilka leden går fram. Dessa är gamla deltaytor som isälvar bildat när de runnit in i issjöar, uppdämda av den tillbakasmältande inlandsisen. Både nedanför Áhkka och närmre Gisurisstugorna ser man hur det finns flera terasser på olika nivå. De är resultat av hur issjön gradvis sjunkit undan när den dämmande isen smält ihop. Varje terass motsvarar en nivå hos issjön. Nu gräver sig dagens bäckar ned i deltaplatåerna på flera ställen. Det bildas branta nipor i slänterna, vilket syns allra bäst framme vid Gisurisstugorna.
När man kommer längre fram mot Gisuris, ser man hur det är stora svackor i platåerna, s.k. dödisgropar som bildats när isberg blivit liggande kvar i deltaytan och smält bort först när sedimentationen minskat. Dödisgroparna är kring 20 meter i diameter och några meter djupa.
Vid nationalparksmötet möts två jokkar. Den slamrika Sjnjuvtjudisjåhkå, som avvattnar glaciärer i Sarek, rinner samman med den kristallklara Sjpietjavjåhkå. Från broar över bäckarna kan man se skillnaden tydligt.
Där leden från Gisurisstugorna fortsätter söderut och börjar falla ned mot sjön Kutjaure/Guvtjávrre, är den dragen på kammen av sluttande slukåsar. De är åsar som bildats av vattentranporterat isälvsmaterial vid inlandsisens avsmältning.
Flora
Padjelantaleden/Badjelánndaleden vid Gisurisstugorna går fram över mager hedbjörkskog eller fjällhed. Här växer främst kråkbär, lingon, blåbär och hönsbär på marken. Längs leden kan man lära sig något om hur fjällbjörken fungerar. I dödisgroparna som ofta är 20 meter i diameter och några meter djupa blir det köldsvackor i landskapet dit kall-luften rinner. Därför saknas björkskog helt i groparna fastän dessa ligger omgivna av björkskog. En sådan dödisgrop ligger alldeles utanför stugdörren till två av stugorna.
I de meterdjupa fångstgroparna är det tvärtom. Här har björkarna fått skydd av snön vintertid och kunnat växa till fastän groparna ligger helt ute på kalfjäll.
Faunan
Efter leden från Akkastugorna till Gisuris har vandraren möjlighet att möta de flesta av fjällets vanliga fåglar som blåhaken, lappsparven, ängspiplärkan, ljungpiparen, rödvingetrasten, bergfinken och dalripan. Men det finns också stora chanser att se både jaktfalk, stenfalk och kungsörn om man lyfter blicken mot Áhkká och omgivande branter. Stenfalken häckar i gamla övergivna kråkbon i björkskogen, medan jaktfalken söker upp gamla korpbon i klippbranterna.
