Från norna till isranunkel – det botaniska perspektivet

Vegetationszoner
Genom sin stora utsträckning i höjdled och i östvästlig riktning faller Laponia inom flera vegetationszoner. Även inom några kilometer på kartan kan kontrasten vara stor mellan kärv högalpin miljö och frodig björkskog i dalbottnen. Laponias östra delar faller inom den zon som kallas för de boreala skogarna närmare bestämt inom den mellanboreala zonen. Denna zon utgör större delen av de norrländska barrskogarna (taigan) och myrområdena. Närmare fjällkedjan kommer vi in i den nordligt boreala zonen som omfattar glesare barrskogar, oftast med stort inslag av björk. Denna zon innefattar även fjällbjörkskogen, som i vissa sammanhang kallas för den subalpina zonen. Ovanför den nordligt boreala zonen tar kalfjället vid, den alpina zonen som också har underindelningarna lågalpin zon, mellanalpin zon och högalpin zon.

Barrskogsområdet – taigan
Barrskogen, taigan med vidsträckta skogar och myrar utgör en stor del av Laponias östra del (Muttos/Muddus, Sjávnja/Sjaunja och östra kanten av Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke och Sarek). Barrskogarna omfattar ca 1000 km2 och Laponia innehåller därmed Europas största skyddade skogsland. Tall och gran är de dominerande trädarterna. Större delen av Laponias barrskogar ligger på urbergs- och moränmark som är mager och torr. Rikedomen på renlavar gör tallskogarna till viktiga renbetesmarker under vintern. Den högre markvegetationen domineras av bärris och gräset kruståtel. Närmare fjällen upphör många låglandsarter. Fjällarter som lappljung och ripbär börjar uppträda i barrskogen. Barrträden blir lägre och växer glesare. Inslaget av fjällbjörk ökar alltmer. Stora arealer barrskog närmast fjällkanten är urskog – den är aldrig avverkad. Träden har mycket hög ålder. Många tallar är äldre än 500 år. Det innebär att det finns mycket död eller döende ved, varför många hotade vedlevande arter (svampar, lavar, insekter) finner stora, lämpliga och sammanhängande miljöer med obruten kontinuitet som gammelskog.

Våtmarkerna
Laponia utgörs till stor del av våtmarker. I Lapplands barrskogsområde är 25 % av arealen myr. Inom skogsdelen av Laponia –Muttos/Muddus, Stubbá/Stubba och Sjávnja/Sjaunja är andelen myr ännu större. Närmare fjällen minskar andelen gradvis till 5-10%. I Lapplands skogsland är myrar vanliga trots att nederbörden är låg. Det beror på att somrarna är så korta och kalla att bara lite vatten hinner avdunsta. Där det finns mycket vatten i marken kan myrar bildas. På högre berg och fjäll regnar det mer. Där kan myrar till och med bildas i starka sluttningar s.k. backkärr. Vegetationen utgöres av en tät matta av starr, gräs och örter.

De mest typiska lapplandsmyrarna är dock de vidsträckta strängmyrarna (ape på samiska), som är randiga med omväxlande torra strängar och våta flarkar. Myrarna i Muttos/Muddus, Stubbá/Stubba och Sjávnja/Sjaunja är bra exempel på denna myrtyp. Ett stort antal växtarter lever på myrarna. Flaskstarr, trådstarr, dystarr, blåtåtel, flera arter av sileshår samt några arter av orkidéer förekommer på en matta av ett stort antal vitmossor och andra mossarter.

Fram till 1940-talet förekom myrslåtter på många lapplandsmyrar. Därför togs flera nybyggen upp inne i östra Sjávnja/Sjaunjas myrland där det fanns rikligt med vinterfoder att hämta till kreaturen. Augusti var slåttermånaden. Idag slås inga myrar, men myrarna är fortfarande ekonomiskt viktiga som älgjaktmarker och renbetesmarker. Särskilt på våren söker sig renarna ut i våtmarker för att beta vattenklöver och kråkklöver.

Fjällbjörkskogen
I svenska fjällkedjan är det vanligen fjällbjörk som bildar skogsgräns mot kalfjället. Det är ett speciellt förhållande för de skandinaviska fjällen som bara har få motsvarigheter i andra bergsområden. Fjällbjörkskogen utgör ett c:a 200 meter högt bälte mellan barrskog och kalfjäll. Många av Laponias dalgångar ligger på en sådan höjd över havet att fjällbjörkskogen breder ut sig över stora ytor i dalbottnen. Fjällbjörkskogen innehåller flera andra arter av lövträd. Asp, rönn, hägg, gråal, sälg och andra videarter är vanliga.

Fjällbjörkskogen är mycket varierande från magra hedbjörkskogar med bärris till rika ängsbjörkskogar med högörtflora. De östligaste björkskogarna på urberggrund är oftast hedbjörkskogar. Där dominerar bärris, lavar och barrskogsmossor. Frodiga ängsbjörkskogar breder ut sig i fjällsluttningar med rörligt vatten och rik fjällberggrund. Ráhpavuobme är känd för sin rika växtlighet som också föder de stora älgarna och de många björnarna. I en ängsbjörkskog dominerar höga örter som midsommarblomster, nordisk stormhatt, fjälltorta, fjällkvanne, fjällängssyra, smörbollar, älgört, borsttistel och flädervänderot.

Skogsgränsen
Skogsgränsen, den gräns där den sammanhängande fjällbjörkskogen övergår till kalfjäll ligger i Laponiaområdet på c:a 800 m.ö.h. men varierar betydligt. Mot väster faller skogsgränsen på grund av det alltmer maritima klimatet. Björkskogen klättrar högre upp på sydsluttningarna (dalgångarnas nordsidor) medan den når lägre på de skuggigare nordluten.

Deltaområden
Ett delta är en dynamisk miljö där vattenföringen, pålagringen av silt och vegetationen samspelar. Styvstarr, madrör och norrlandsstarr koloniserar bankarna och sjöfräken, flaskstarr och blåsstarr i lagunerna. Efterhand vandrar viden och gråal in på de högsta delarna av deltat.

Kalfjället – alpin zon
Ovanför skogsgränsen finner man bara enstaka björkar och andra lövträd. Här tar kalfjället vid. Här finns många skilda typer av växtsamhällen, formade av olika miljöbetingelser. Vatten- och näringstillgång är viktiga faktorer. Tillgången på kalk är en annan faktor som starkt påverkar floran liksom mängden snö vintertid.

På torr och fattig mark skapas fjällhedar medan fjällängar breder ut sig på mark, där vatten och näring finns i överflöd. Där finner man en yppighet och blomprakt som nog saknar motstycke i vårt land.

Kalkfattig fjällhed – vindblottor och snölegor
Det som skapar variationen på fjällhedarna är tillgången på snö. På vindblottorna, kalblåsta kullar där skyddande snö saknas vintern igenom, växer fjällets härdigaste växter fjällgröna, krypljung och ripbär. Dvärgvide, mossljung och dvärgfingerört är väl anpassade till snölegorna där snön ligger kvar långt in på sommaren. Här trivs även gräs och halvgräs. Dessa snölegesamhällen ger rikt sommarbete för renarna.

Fjällsipphed – på kalkrik mark
När berggrunden är kalkrik ändrar fjällheden karaktär. Botaniker talar ofta om dryashed eftersom fjällsippan alltid är vanlig så fort kalkhalten ökar. Den bildar mycket artrika växtsamhällen tillsammans med bl.a. lapsk alpros, fjällglim, purpurbräcka, kantljung, fjällklocka och flera spiror och orkidéer.

Virihaurefloran
Floran kring Virihávrre hör till de allra rikaste och botaniskt mest intressanta i svenska fjällkedjan. På den lättvittrade, kalkrika berggrunden växer inte bara fjällsippa och andra arter som alltid hör kalkområden till. Här är artrikedomen ännu större med förekomst av ett antal verkliga rariteter: fjällarnika, skrednarv, brandspira och dvärgdraba. De två mest kända och verkligt exklusiva växterna är dock raggfingerörten och grusnarven.

Högfjäll
På de höga topparna, i den högalpina zonen finns bara ett fåtal växtarter. Isranunkeln är en av dem. Det är den fröväxt som klarar de allra högsta höjderna. Jordflytning, permafrost, kort sommar och stora snömängder är påfrestningar som fjällväxterna på höga nivåer måste tåla.