När vi vandrade mot Skierffetoppen följdes vi av ljungpiparens och lappsparvens vemodsläten. Fjällpiparen som värmde sina två dunungar höll vi nästan på att trampa på, så stilla låg den. Snart övergick heden till stenskravel, fjällripans marker.
Skierffes topp – landet breder ut sig som en karta, där det inom några kilometer ryms allt mellan arktisk kyla, ödslig fjällhed, tropiskt yppigt deltaland, odlingsbygd och granskogar där örter och ormbunkar når nästippen. Jag ålar försiktigt fram med huvudet över kanten. Detta är hisnande. Under mig har jag nästan sjuhundra meters fritt fall ner till deltalandet. Mitt bland frodig starr och videgrönska glider sex älgar kring som i slowmotion. Så djup är dalen, att man måste ha kikare för att upptäcka dom. En står långt ute i en klarvattenlagun och betar. Skriande tornseglare och tjattrande hussvalor kretsar kring mig. Jag bestämmer mig för att invänta kvällen där uppe och snuddar nästan vid en kungsörn som seglar längs kanten.
Från Aktse kan man vandra Kungsleden uppför backen. Leden går genom en frodig ängsgranskog som övergår till ängsbjörkskog.
Vid trädgränsen kan man vika av en stig mot vänster som leder till Skierfes topp. Längs den möter man fjällhedens växter och djur. Höjdpunkten i dubbel bemärkelse är att komma upp på Skierffes topp och blicka ned över Lájtávrre-deltat. Från toppen breder Sareks hisnande berg-och-dal-landskap ut sig
Innehåll:
Landskapet
Vid Aktse och Skierffe möts urberg och fjällberggrund. Glinten, fjällkanten är tydlig i de tre bergen Skierffe, Nammásj och Tjahkkelij, granitklumpar i den mellersta skollberggrunden, som skjutits in över det underliggande urberget i öster. Nammásj och Tjahkkelij är friliggande skollrester, s.k. utliggare, omgivna av urbergsdalar.
Längs stigen mot Skierffes topp vandrar man förbi Aktsestenen, ett jättelikt flyttblock som frostsprängningen delat i stora bitar. Här har enligt berättelserna björnar gått i ide och under årens lopp nio (”aktse” på samiska) björnar dödats av jägare. Stigen följer sedan israndrännor som stiger svagt mot väster. Skierffes sluttningar visar många prov på frostmarksformer som stenströmmar, stenringar, stengropar och flytjord. När man närmar sig toppen av Skierffe går man över stora ytor frostsprängd sten.
Flora
Ängarnas högörter följer med ett bra stycke längs Kungsleden både i granskog, fjällbjörkskog och videsnår. Där marken blir magrare ersätts de av ekbräken och hönsbär. Ovan skogsgränsen vandrar man fram över en mager fjällhed med kråkbär, lappljung och en. På högre höjd dominerar snölegemark där mossljungen breder ut sig över stora ytor. Vid fuktigare bäckdråg på högre höjd blommar isranunkel tillsammans med rosenrot, stjärnbräcka och fjällsmörblomma.
Faunan
Alla fjällhedens fåglar möter en under vandringen. Blåhake och lövsångare sjunger på försommaren i videbuskarna. Lappsparv, ängspiplärka, stenskvätta och ljungpipare låter höra sig överallt. Har man riktigt tur kan man även stöta på den orädda men tystlåtna fjällpiparen liksom någon kull fjällripor, väl kamouflerade i blockterrängen.
Från Skierffes topp kan man titta ned på både tornseglare och hussvalor som jagar insekter under branten. Rovfåglar utnyttjar också gärna uppvindarna i klippstupet, och den vaksamme kan få se kungsörn, jaktfalk, fjällvråk eller tornfalk på nära håll. Och med kikarens hjälp är det här rätta stället att spana på Rapadalens älgar.
För vandraren
Att gå upp på Skierffes topp från Aktse är en fin dagstur. Halvvägs mot toppen kommer man in i Sareks nationalpark. Mot slutet kan det ibland vara svårt att hitta igen stigen, men den är mestadels rösad och väl synlig. Det finns en liten kallkällbäck några kilometer före toppen som är en bra rastplats.
