– Stáloluokta
Stáloluokta är utblickarnas plats. Jag upphör aldrig att förundras över ljusspelet i den stora fjällsjön Virihávrre. Blygrått jökelvatten blandas med kristallklart källvatten från jokkarna kring sjön och ger med solens och vindens hjälp upphov till de mest osannolika färgspel genom hela skalan av blått, grått och grönt. Från ena stunden till den andra kan sjön växla från spegelblankt till skummande stormvågor och färgerna förändras på några sekunder. Det räcker att stå på kullen vid turiststugan så deltar man i ett skådespel som får Cosmonova att förblekna.
Eller den syn som möter när man under en dag vandrat över blockmarker från Duottar och möter björkskogen och grönskan igen i backarna ned mot Stáloluokta. Där är det skönt att stanna till och hämta andan. Vallarna vid vistet och deltalandet i Luobbaln lyser försommargröna. Två älgar betar i starrkärren och flockar av sjöfågel bryter vattenspegeln. Väl nere vid vistet kan jag i kikaren se att det är viggar, alfåglar, bläsänder och småskrakar. Rödbenorna flöjtar och fjällgentianan på vallen lyser blåare än himlen. Jag sitter på bron hos en av renskötarfamiljerna och samtalet handlar om sommarens kalvmärkningar och väder
Stáloluokta är annorlunda än det mesta i Padjelanta. Den stora sjön Virihávrre, unik genom sitt läge i kalfjällsmiljö. Den täta bården av björkskog, isolerad från fjällens stora björkskogsbälte. Den kalkrika marken med sin artrika flora som gett upphov till begreppet Virihávrreflora. Den genuina renskötarmiljön med Tuorpons samebys sommarviste, där ett stort antal familjer är bosatta under juli-augusti. Allt samverkar till att göra Stáloluokta till en plats där det mesta finns att upptäcka för fjällvandraren, även om man bara gör dagsturer. Det är bara den riktigt alpina miljön med glaciärer som kräver mer än en dagstur att nå. Stáloluokta är också en plats där många väljer att göra just dagsturer, eftersom det hit går reguljära flygturer från Kvikkjokk. Andra har Stáloluokta som ett mål eller en utgångspunkt för vandringar längs Padjelantaleden
Innehåll:
Landskapet
Går man från turiststationen upp på något av fjällen kring Stáloluokta är utsikten en sinnebild för Badjelánnda, det övre landet. Ett böljande lågfjällsområde med sjöar, fjällhedar, ängar och vattendrag, allt med en fond av snöklädda fjäll med glaciärer åt alla håll. Åt väster ser man in i Norgefjällen, åt söder mot Sulidälbmá, åt öster mot Sarektopparna och åt norr Áhkká. Berggrunden vid Stáloluokta ingår i den övre skollberggrunden och omfattar rika skiffrar, kalkstenar och amfiboliter. Den mellersta skollberggrunden tittar dock upp i ett fönster just i berget Unna Dijtter alldeles ovanför kyrkkåtan.
Går man över bron och fortsätter längs stranden eller längs leden mot Staddajåhkå söderut kommer man till flera myrar med palsar, torvkullar med permafrost. De är inte så höga men vidsträckta i sidled.
Leden mot Staddajåhkå passerar efter några kilometer en bro som går på hög höjd tvärs över en klyfta med den brusande Viejejåhkå. Därefter kommer man in i ett märkligt åslandskap med torra grusåsar, avsatta under inlandsisens avsmältningsskede då stora vattenmassor transporterade material till Stálojåhkås dalgång. I åsarna finns djupa dödisgropar, rester efter strandade isblock som långsamt smält bort och lämnat hål efter sig. Materialet i åsarna är ofta kalkhaltigt, varför en tät fjällsipphed breder ut sig på topparna.
Bergen man passerar, Gierggevárre och Jållevárre är riktiga kalkberg med en enastående frodig och artrik fjällsippäng (sk. Virihávrreflora).
Flora
På nära håll från turiststugan kan man studera Virihávrrefloran med stor artrikedom i fjället Unna Dijtter, vars sluttningar har stort inslag av kalk. Under en vandring från kyrkkåtan och uppför sluttningen upptäcker vi förutom den allestädes närvarande fjällsippan, purpurbräckan och fjällglimmen även nätvide, lapsk getväppling, orkideerna dvärgyxne och vityxne, lapsk alpros, kantljung, låsbräken, fjällskallra, vippvedel och gullbräcka. Särskilt på Unna Dijtters västsida växer flera spiror bl.a. brand- och fjällspira. I snölegemarker på berget finner vi också klippveronika, fjällgentiana, lappgentiana, dvärgranunkel, grönkulla och brudsporre. Man behöver alltså inte gå långt från turistanläggningen för att upptäcka en hel del av den karaktäristiska Virihávrrefloran på kalkrik mark.
Hundra meter från turiststationen går leden på en bro över Gieddejåhkå. I fjällbäckar spolas frön med vattnet från högre höjder. Här finns möjligheter att enkelt hitta ett stort antal fjällväxter, t.ex. isranunkel och stjärnbräcka. Leden går längre fram längs några myrar med palsar, torvkullar med permafrost, där det ibland kan vara mycket gott om hjortron.
Fjällen Gierggevárre och Jållevárre sydost om Staloluokta är riktiga kalkberg med en enastående frodig och artrik fjällsippäng. Här finner man de flesta bräckor och drabor samt isranunkel och smalviva. På Jållevárre finns en av de tre kända förekomsterna av den sällsynta raggfingerörten i Skandinavien. De övriga finns på Jiegnáffo och Gáhpesoajvve.
Faunan
Fågellivet är rikt kring Stáloluokta eftersom vi här har alltifrån fjällhed och karga toppar till myrar och björkskog inom en begränsad yta. Omfattande fågelforskning i Padjelanta har koncentrerats till Staloområdet. 125 fågelarter är observerade inom parken, varav 75 häckande. Forskningen i Stáloluokta har särskilt gällt stenfalken, som här förekommer i flera par. Falkarna är beroende av kråkan, vars bon den övertar åren efter att kråkan byggt dem. Samtidigt är kråkan ett problem eftersom den plundrar stenfalkars och andra fåglars bon. Stenfalken lyckas som regel försvara sitt bo, men kan få en extra fördel om det finns en björktrastkoloni i närheten. Då hjälper stenfalken med sina vassa klor och björktrastarna med sitt spillningsbombardemang varandra. Eftersom kråkan gärna häckar nära kåtor och hus i vistena, så dras också både falkar och trastar dit.
I de bördiga björkskogarna kring Stáloluokta häckar även rödvingetrastar, blåhakar och bergfinkar. I klippbranter i området häckar jaktfalk, kungsörn, korp och ringtrast och på fjällhedarna lappsparv, ängspiplärka och stenskvätta. Kring vistet finns många myrar med gölar. Det är bra miljö för rödbenor, smalnäbbade simsnäppor och smålom.
För vandraren
Stáloluokta är något av en knutpunkt för fjällvandraren. Hit kommer Padjelantaleden norrifrån från Áhkká, österifrån från Kvikkjokk och söderifrån från Sårjås och Staddajåhkå. Hit går det även att flyga reguljärt från Kvikkjokk. Turiststationen är en betydligt större anläggning än de övriga stuglägena längs leden. Denna liksom alla andra turiststugor inom Padjelanta drivs numera av samebyarna i området. Till turiststationen hör även bastu samt tältplats med toalett.
Stáloluokta är Tuorpon samebys sommarviste. Många renskötarfamiljer är bosatta här under sommaren i kåtor och stugor. Några driver även kioskförsäljning. Jokkmokks församling har en kyrkkåta nära turiststationen. Här firas kyrkhelg en gång varje sommar.
