– Duottar – Staloluokta
Jag hade flugit över leden tidigare på väg mot Staloluokta.
Då såg man det rutmönster som permafrosten ritat i marken. Nu går jag här på backen och ser tundrapolygonerna på nära håll, som grunda dvärgbjörksbevuxna diken som formar månghörningarna. Härunder finns den ständiga tjälen med iskilar flera meter ned i marken. Ljungpiparen spelar och två fiskmåsar flyger över heden. Och lite varstans ser man gamla härdar från forntida människors liv i renens land.
När jag längre fram stannar vid Bållávrjåhkås vattenfall kommer en röding rullande och sprattlande utför berget bredvid fallet! Den har tydligen gjort ett snedsprång i livet och kom nog undan med blotta förskräckelsen.
Leden från Duottar till Staloluokta är varierande. Från att först gå igenom ett stenigt och kulligt område med många småsjöar kommer man ut i ett böljande fjällandskap med myrar, videkärr och vattendrag och längre fram åsar och deltaland. Rikedomen på gräsväxter gör området till viktig renbetesmark sommartid. Vandraren möter fjällets vanliga fåglar som ljungpipare, lappsparv och fjällabb.
När man kommer fram till sjön Gieddávrre breder täta videsnår
ut sig vid stränderna och vandraren kan ha chans att se älgar beta. Här ligger även en av Tuorponsamernas kalvmärknings-
hagar. Där marken sluttar utför mot Luobbal vid Staloluokta tilltar grönskan och blomsterängarna. Leden löper fram längs torra grusåsar omgivna av fågelmyrar. Snart bjuds vandraren på en enastående utsikt över Staloluokta, fjällbjörkskogen och sjön Virihávrre.
Innehåll:
Landskapet
När man vandrar från Duottar ned till Staloluokta är första biten stenig och kullig med ett antal tjärnar och sjöar. Lättvittrade skiffrar och marmorstråk gör att inslaget av kalkberoende växter är stort.
Påfallande är den rika förekomsten av kritvita stenblock av mjölkkvarts som är utspridda som flyttblock på fjällheden. Kvartsklippor förekommer i fjällberggrunden, så de behöver inte ha transporterats särskilt långt. Genom sin färg blir de mycket iögonfallande.
Tydliga är också de tundrapolygoner som leden går fram över mellan Ieltijávrásj och Bållávrjåhkå. Särskilt från luften men även från marken syns ett mönster av månghörningar i markytan. Formerna, som utbildas på permafrostmark, är flera 10-tal meter stora och utgörs av långa försänkningar i marken där dvärgbjörk och ris växer. I dessa sprickor finns ständiga iskilar långt ner i marken. På mer sluttande marker blir månghörningarna mer utdraget långsmala.
När man passerar bäcken Bållávrjåhkå ser man ett system av grusåsar som även bildar nipor (rasslänter) mot bäcken. Allra mest iögonfallande är den halvmånformade ås som ser ut som en jättelik amfiteater. Även längre fram i sluttningen ned mot Virihávrre löper leden fram på istida åsar.
Flora
Lättvittrade skiffrar och marmorstråk gör att inslaget av fjällsipphed med stort antal arter är stort. Leden korsar även ett stort antal små bäckar där gullbräcka och Kung Karls spira växer i ståtliga bestånd.Ängarna fortsätter omväxlande med videsnår längs sjön Gieddávrre. Här syns på en udde en av Tuorponsamernas kalvmärkningshagar som en lysande grön golfgreen på sensommaren. Starr och gräs grönskar fort i den gödslade, trampade jorden. I sluttningen ned mot Luobbal vid Staloluokta går leden fram över färgrika fjällängar med smörbollar och andra örter.
Faunan
Längs vandringen möter man fjällhedens vanliga fåglar – ljungpipare, lappsparv, ängspiplärka, fjällabb, fiskmås samt fjäll- och dalripa. I Gieddávrre och andra sjöar man passerar dyker flockar av bergand, svärta och alfågel. Har man tur kan man se älg beta i videkärren vid Gieddávrre. Till videsnåren söker sig också blåhaken som spelar upp sin näktergalssång på försommaren. När man närmar sig Staloluokta går leden fram på åsar genom långa fågelmyrar som är rödbenornas hemvist.
För vandraren
Padjelantaleden är lättgången med spångar över myrarna och broar över de större bäckarna. Stugorna vid Duottar, Staloluokta och de övriga inom Padjelanta nationalpark drivs numera av Samebyarna i området. De är bekväma med gasolvärme och gasolspis. Duottar är det stugläge som är mest alpint av Padjelantaledens övernattningsställen. Här kan det både blåsa och vara kallt. Snön ligger kvar långt in på sommaren. Staloluokta är mer ombonat nere i björkskogen med vacker utsikt över den stora sjön Virihávrre.
