Jag står på Bårddetjåhkkås topp mitt i ett lappländskt Arktis.
Det är första veckan i september och snön ligger redan flera decimeter djup. Jag ser ut över ett istidslandskap av glaciärer och 2000-meterstoppar. Under några timmar är luften kristallklar och jag känner mig som stående på Sveriges tak.
Det är tyst, så när som på ett plötsligt avlägset stenras som påminner om att vår fjällkedja centimeter för centimeter håller på att nötas ned. Lite nedanför mig ligger Hambergs Pårteobservatorium/Bårddeobservatorium och jag sänder en beundrande tanke till de forskare som bodde här år i sträck. Det hade nog inte många dagar som den här. Mestadels levde de inneslutna i en säck av dimma, regn eller snöstorm.
Vid observatoriet ser jag spår i snön av en sork som sprungit ut och in under huset. Vad hittar den att äta här?
Bårddetjåhkkå är en av Sareks tvåtusenmeterstoppar som man kan bestiga utan klättring. Arbetsamt är det alltid att ta sig uppför, men inte särskilt dramatiskt. Utsikten över Sarekfjällens skarpa toppar är dock dramatisk. Mot söder är landskapet mjukare med lågfjällen och skogslandet kring Kvikkjokk. Här står och faller upplevelsen med vädret. I regn, moln eller rykande snöstorm finns här inget att hämta. Vandringen kan dessutom bli mer än farlig eftersom man går fram på kanten av flerhundrametersstup ned mot Bårrdejiegna. I klart väder är utsikten hisnande över ett närmast arktiskt landskap
Innehåll:
Historia
Sarekforskaren Axel Hamberg uppförde det s.k. Pårteobservatoriet/Bårddeobservatorium 1911, knappt 200 meter under toppen.
Dit upp leder från Boarek en rösad led som man med lite tur kan återfinna. Rösena visar bästa vägen genom blockhavet.
Det karga landskapet på toppen var det som Hamberg och hans forskarassistenter fick umgås med när de under långa tider gjorde väderobservationer för att få en bild av fjällets klimat. Ett par forskare levde faktiskt här två år i sträck och fick mat och ved uppburen. En gång var de ned till Kvikkjokk under denna tid.
De flesta av årets dagar lever man på dessa höjder insvept i ett fuktigt moln och utsatt för hård vind. En av forskarna, Manne Hofling försvann för gott. Troligen störtade han utför branten och ligger kanske infrusen i Pårtejiegnas glaciäris.
Flora
Vegetationen är inte särskilt rik på höga höjder. Under vandringen upp från Boarek gör sig kalkinslag i marken påmint genom förekomst av nätvide och fjällsippa. Ju högre man kommer, desto mer utgörs vegetationen av snölegeväxter med bl.a. dvärgvide. Vegetationen glesnar och närmre toppen är isranunkeln den mest påtagliga växten vid sidan om stenarnas skorplavar.
Faunan
Uppe i blockmarkerna på Bårddetjåhkkå är man i fjällripans, snösparvens och stenskvättans marker. I öppen terräng som denna finns även chans (om än liten) att se järv.
För vandraren
Kungsleden från Kvikkjokk är en av möjliga vandringsvägar in i Sareks nationalpark. Snabbast kommer man in i parken om man viker av på den spångade och lättgångna stigen mot Boareks sameviste. Därifrån kan vandraren söka sig mot höga toppar t.ex. Bårddetjåhkkå eller in i Sareks fjälldalar.
Det är fullt möjligt att på en heldag vandra upp till Bårddetjåhkkås topp och åter. Det är ansträngande, men ingenstans fråga om klättring. Enklast följer man den samiska flyttningsleden mot väster. Innan Sähkokjåhkå vandrar man rakt norrut och följer bergsryggen rakt mot Pårteobservatoriet knappt 200 meter under toppen. Har man tur hittar man den rösade led som visar bästa vägen genom blockhavet. Under hela vandringen har man vid fint väder en enastående utsikt över Boarek och fjällryggarna väster om Kvikkjokk/Huhttán.
