Så slutade regnet tvärt, molnen lyfte och blottade fjället Mulkka och Máhttoaive i kvällsrosa ljus. Vi hinner en kvällstur innan mörkret faller. Vattnets rörelse över slipad glimmerskiffer och jättegrytor vid bron är nästan hypnotisk. Vi står länge och låter oss sugas med i virvlarna med blicken. Så vidare längs leden söderut. Vi möter en ensamvandrare med rött regnställ, röd mössa, röd ryggsäck och röda stavar. Senare på kvällen ser vi honom sätta upp ett rött tält! Två dalripor flyger upp och bryter tystnaden. En brunsvart ren tittar upp ur videt och studsar iväg med en kalv i släptåg. Tre lämlar söker skydd under spången och springer skräckslagna iväg under brädorna när vi klampar fram på ovansidan.
Vi går upp till rauken som reser sig mitt på heden. Det kunde vara Gotland om det inte var för fjällsipporna, purpurbräckan och fjällglimmen. På väg tillbaka till stugan ser vi både tornfalk, stenfalkar och en fjällvråk. Är det kanske lämmelår på gång?
Det var många år sen sist.
Låddejåhkåstugorna ligger längs Padjelantaleden. Inget annat stugläge möter en så välkomnande, synligt på flera kilometers håll, särskilt när man kommer söderifrån. Låddejåhkå betyder ”fågelbäcken”. Längs bäcken växer björkskog som drar till sig sångfåglar av många slag. Stugorna ligger på gamla issjöterasser som sluttar ned mot bäcken. Vid hängbron över bäcken stannar de flesta vandrare upp och beundrar de vackert formade jättegrytorna i glimmerskiffern. Växtligheten kring Låddejokk är rik med många inslag av kalkkrävande arter
