Muddus: Skaite till Muddusfallet

Det är så förunderligt stilla. Värmedaller mellan tallarna och en tjäder som lyfte på håll är de enda rörelser jag sett. Men genom luften ljuder ett dovt brus från Muddusjåhkå i sin djupa klippravin tillsammans med bergfinkens och rödstjärtens malande revirsång. Vid Fallkojan ska jag dricka vatten, steka en köttbit och vila litegrann. Jag vet att natten ute på stormyrarna har mer liv att bjuda på.
Ännu har inte myggen kommit, så jag somnar en stund direkt på den varma heden

Att vandra in i Muddus från Skaite är lättsamt. Fina stigar leder in till övernattningsstugor och iordningställda rastplatser. Den nio kilometer långa stigen till Muddusfallet är dock ganska enformig och bjuder inte på Muddus alla naturtyper. Vandringen går mest fram genom en ganska ung tallskog. Här syns spår efter både skogsbränder och gamla tiders avverkningar med yxa. Från stigen har man utblickar över Muddusjåhkås väldiga gårsså (canyon) och mot bäckdråg och småmyrar. Målet för de flesta vandrare är det ståtliga Muddusfallet, där bäcken störtar sig utför ett 42 meter högt stup.

Nära fallet ligger en välordnad övernattningsstuga. Söder om stugan står en gammal tall med ett vackert utbildad brandljud. Förkolnade stammar efter träd som varit torrtallar redan före skogsbranden ser man lite varstans. Ju längre vi kommit från Luleälven, den gamla flottningsleden, ju äldre och mer orörd är skogen. Många tallar är flera hundra år och har genomlevt flera skogsbränder.

Vill man göra en avstickare från leden kan man bakom stugan gå ut på en vidsträckt flarkmyr, Käppoape, där den fågelintresserade kan möta de flesta av myrlandets vadarfåglar. Genom myren löper en torr rullstensås som en torr färdväg in i våtmarken.
Håll ögonen öppna efter härdar och andra fornlämningar.
Här har människor färdats i alla tider

Innehåll:

Förhistoria
Historia
Landskapet
Flora
Faunan
För vandraren
Bilder

Förhistoria

Innan man börjar vandringen längs leden mot norr kan det vara idé att vandra ned en kilometer till Muddusjåhkås utlopp i Stora Lule älv. Längs renstängslet finns ett förhistoriskt fångstgropssystem med fångstgropar på rad. Här fångades en gång i tiden vildrenar. Nu betar tamrenar på samma marker.

Även en kilometer öster om fallkojan (tallheden på andra sidan jokken) finns ett större fångstgropsystem. På många ställen längs stigen finns gamla eldhärdar.

Historia

Gamla yxhuggna tallstubbar längs stigen berättar att här har pågått skogsbruk i gamla tider. Timret kördes med häst och kälke ned till Luleälven varifrån det flottades mot kusten. I gamla tallar kan man även se spår efter samisk barktäkt.

Landskapet

Muddus ligger i sin helhet på ett underlag av urberg, flera mil öster om fjällkedjans berggrund. Även de lågfjäll som ses resa sig över landskapet består av urberg. Stora Luleälv utgör en djup dalgång i söder, utmejslad av många inlandsisars nötning. Luleälven ligger här på en nivå av 160 m.ö.h. Norrut reser sig landskapet 200 meter till en ganska flack platå av skogar, myrar och sjöar. Muddusjokk rinner fram helt stilla på denna platå. Från Muddusfallet och ned till Luleälven har jokken skurit ned sig i en djup gårsså (canyon). Det 42 meter höga Muddusfallet är målet för många dagsvandrare i parken. Här kastar sig Muddusjåhkå med ett dån utför berget, omgiven av branta klippstup. Vintertid bygger jokken upp ett mäktigt isfall som en blank vägg. En bit längre ned i gårsån bildar Asjkasjåhkå ett ståtligt fall där den rinner in i Muddusjåhkås gårsså.

Stigarna löper fram på en mager moränmark. Den ger upphov till tallhedar med lavar och bärris, viktiga vinterbetesmarker för renarna. Små frodiga sidobäckar rinner in i Muddusjåhkkå och bryter enformigheten. Nära Luleälven, på vissa ställen längs Muddusjåhkå och kring Fallkojan finns åsbildningar med isälvsmaterial. Här kan man hitta flera fångstgropar från vildrenjaktens tid. Det är mark som var lätt att gräva i och än idag ger upphov till fint renbete.

Flora

Två parallella stigar går till Muddusfallet. Mest löper de fram över enformiga tallhedar med blåbärsris och husmossa. På vissa platser blir marken torrare med renlav, lingon, kråkbär och ljung. I markerna nära Luleälven kan man med lite tur träffa på den blommande nornan i maj. Söker man sig ner i Muddusjåhkås klippravin kan man med lite tur träffa på den mystiska röda trolldruvan. I branterna och på nedrasade stenblock kan man se hur mäktig renlavsmattan, särskilt fönsterlaven, kan bli när renarna inte kommer åt att beta.

Stigen tangerar några små myrar där rosling och hjortron blommar vackert i juni. Händelserika avbrott i tallhedarna är även de små bäckraviner som löper ner mot Muddusjokk. Här ökar blomprakten med hönsbär, ekorrbär, skogsstjärna, fjällskära , smörboll och midsommarblomster. Glasbjörk och grovstammiga aspar trivs på den fuktiga marken. Några bäckar närmre Muddusfallet är rödorange av utfälld järnockra. Det är järnbakteriernas verk vi ser som utspilld färg i bäckfåran.

Faunan

Muddus tallhedar är fattiga på större djur. Visst finns det både björn, älg och lo här, men chansen att se dem är små. Men vinterspillning av ren, älg och tjäder ser man överallt och med lite tur spåren efter att björnen rivit i en myrstack eller gammal trädstam. Annars är det främst den ihärdiga sången av bergfink, rödstjärt och taltrast som bryter tystnaden. Under vandringen kan man stöta upp en bullrande tjäder eller järpe, och vid matrasten tittar ofta lavskrikan fram för att tigga sig något att äta.Vid de små myrar man passerar och på Käppoape, väster om fallkojan kan vandraren träffa på de första vadarna, grönbena, gluttsnäppa och svartsnäppa. Under nätterna i maj-juni är vadarkören som starkast.På klippor och stenblock kring fallet kan man soliga vårdagar se huggormar, som här i Norrbotten ofta är stora och svarta.

För vandraren

vandrare Till Skaite kommer man längs en liten smal grusväg från Ligga kraftstation. Under tidig vår är chansen stor att längs vägen se både älg, räv, hare, järpe och tjäder. Man passerar halvvägs Rimojokks minikraftverk, ett litet kraftverk som utnyttjar fallhöjden i den lilla bäcken Rimojokk. Väl framme vid Skaite finns en parkeringsplats med utedass, brunn, rastplats och vedbod. En informationstavla berättar om nationalparken. Kring rastplatsen finns faktiskt en stor tjäderspelsplats under april-maj. Flera tuppar kan ses och höras spelande både ovan och nedanför vägen.Från Skaite mot Muddusfallet finns två stigar att välja på. Den lätta stigen är mer enformig och går över plana torra tallhedar. Den svåra stigen, som är mer varierande, följer nära Muddusjåhkås gårsså med vackra utsikter. Att den är svårare beror på att den går ned och upp förbi ett antal små sidobäckar som skurit sig ned mot gårssån. Man kan gärna ta den svårare stigen till fallet och den lättare tillbaka.