Världsarvet Laponia är ett samiskt kulturlandskap, med flera tusen år gamla spår efter mänsklig verksamhet, och samtidigt Europas största sammanhängande naturlandskap.

Alltsedan den senaste istidens avsmältning har samernas förfäder levt i dessa marker. Arkeologiska fynd visar att de var jägare, samlare och fiskare. De äldsta kända spåren efter människor i Laponia är 8000 år gamla och finns längs de stora fjällsjöarna. Boplatser utmärks främst av eldstäder och förvaringsgropar. Hundratals fångstgropar vittnar om jaktens betydelse.
Idag har jaktens och fiskets betydelse minskat, medan renskötseln utvecklats till en viktig ekonomisk faktor, i området lever och arbetar samer från nio samebyar.

Laponia uppvisar en enastående variation av naturtyper. Sjaunja/Sjávnja och Muddus/Muttos i öster bildar landets största sammanhängande myrland med urskogar av gran och tall. Under maj och juni månad är fågellivet oerhört rikt med sångsvanar, änder, vadare och pilgrilmsfalkar.

Mot väster reser sig den egentliga fjällberggrunden allt högre och djärvare ju längre in i Sarek och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke man kommer. Inget område i Sverige är så rikt på glaciärer: Här finns omkring 100 stycken. Här är järvens, lons och björnens marker och älgstammen i Sarek är ovanligt rik och storväxt.

Den allra västligaste delen av fjällområdet, Padjelanta/Badjelanndá, utgörs av en bördigt högslätt på kalkberggrund. Här är floran rik och under lämmelår kan man möta fjällräv, labb och den vita fjällugglan.

Det var år 1996 som UNESCO utsåg Laponia är till världsarv för både sin kultur och sin natur. Ett område så unikt att det anses viktigt för hela mänskligheten att det skyddas och bevaras för kommande generationer.

Webplatsen Focus Laponia berättar om världsarvet; om kulturen och naturen, om nutid och historia. Ajtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum står bakom webbplatsen.