Ragátmánno, Brunstmånaden
Innehåll:
- 13 september 2001: Höstsamling inför sarvslakten
- 16 september 2001: Höstsamling inför sarvslakten
- 17 september 2001: Kalvmärkning i samband med sarvslakten
- 18 september 2001: Sarvslakten
- 21 september 2001: Älgjakt
torsdag 13 september 2001
Höstsamling inför sarvslakten
Klart väder
När temperaturen sjunker på sensommaren har största delen av renhjorden redan lämnat sommarlandet. Vid det laget har också vi flyttat österut. Det är inte alla familjer som flyttar mellan vår-, sommar-, höstvisten. Vissa flyttar upp till sommarvistet och stannar där till dess att skolorna börjar och semestern är slut. Någon enstaka stannar kanske kvar tills i slutet av augusti och fiskar så länge det går, innan vattnet blir för kallt.
På hösten är det viktigt att utnyttja renens vandring när man skall börja samla till höstslakten. Samebyns renar samlas i två omgångar. Vid en samling tar vi renarna som finns västerut till en hage där. Hagen ligger uppe på fjället så där kan man bara ta ren för husbehovsslakt, som man sedan frakta ner. I dagarna har vi börjat samla renarna som finns österut. Jag var uppe med helikoptern idag och spanade för att se i vilka områden renhjorden var. Nu på hösten arbetar samebyns renskötare tillsammans med att samla byns renhjord. Samlingen på hösten är bland det mest krävande arbetet. Vädret är så oberäkneligt. Ena dagen fint, sedan regn och allt slutar med snö. Då är det tungt att följa renhjorden till fots.
Bostäderna är betydligt bättre idag än när jag var ung. Vi har byggt stuga vid höstslaktplatsen. Förr var det också vårat höstställe, men på den tiden bodde vi en tältkåta. Spåren efter eldstaden arran och förrådsställnigarna syns ännu.
På kvällen satt vi en av stugorna och planerade arbetet. Vi tar alla renar inom höstbeteslandet i ett svep blev beslutet. Två-fyra man flygs ut till olika strategiska platser och börjar därifrån, med hundar som hjälp, att driva renarna till uppsamlingsplatsen. Dom yngre använder motorcykel vid samlingarna. Med hjälp av radiotelefonen håller vi kontakt med varandra och kan också omdirigera folk om det behövs.
söndag 16 september 2001
Höstsamling inför sarvslakten
Klart väder
Efter flera dagars arbete är renhjorden i hagen. Även om det är klart väder idag så har vi haft alla tänkbara väder som försvårat arbetet. Men sådan är renskötseln. Det får man räkna med. Under de senaste dagarna har detta höstviste fyllts med folk. Alla har inte varit ute och samlat. Många väntar på att hjälpa till vid slakten och en del passar på att komma hit och träffa folk. Många i samebyn har gjort som oss och byggt stugor här. Andra bor istället i samebyns koja. Här samlas vi varje höst när det är sarvslakt, vid en del skiljningar på vintern eller när det är älgjakt. Annars är stället öde. Området här omkring har fullt med lämningar efter mina förfäder.
Dagens arbete har bestått av att driva in renhjorden i hagen som vi har ovanför trädgränsen på fjället. Här finns en stor beteshage dit vi har lämnat hjorden att beta över natten medan vi själva har farit ner till stugorna. Här uppe har vi också en kalvmärkningshage och en mindre hage. Från denna anläggning leder ledarmar ner till den hage som finns nedanför fjället i björkskogen. Där ligger själva slaktplatsen.
Arbetet gick som planerat. En helikopter drev hjorden. Folk på motorcyklar och till fots med hund passade kanterna så att ingen skock bröt sig ur. Det gäller att inte stressa djuren för mycket. Dels blir det svårare att få in dem i gärdet om man driver dem för hårt men också kvalitén på köttet sjunker om djuret varit stressat. Imorgon blir det kalvmärkning uppe på fjället.
Måndag 17 september 2001
Kalvmärkning i samband med sarvslakten
Tät dimma, +5
Familjen kom upp till höstvistet för några dagar sedan så nu är alla sängar i stugan upptagna. I morse när vi gick upp till hage, ovanför trädgränsen på fjället, för att märka kalvarna låg dimman tät. Vi var en liten karavan av människor, vuxna och barn som gick längs den upptrampade stigen. Då och då blev vi omkörda av någon på fyrhjuling.
När vi kom fram hade de redan tagit in renarna från beteshagen till kalvmärkningshagen och var i full gång med att märka. Jag hann titta lite på hjorden när vi satte in renarna igår, så jag visste att vi hade omärkta kalvar. Det är vajor med kalv som inte alls har varit i någon hagen under sommaren. Nu på hösten är det viktigt att få fast omärkta kalvar, annars är det risk att man förlorar dom om de slutar följa vajan på vintern. De omärkta kalvarna tillfaller samebyn. Dottern fick fast den första kalven och hojtade från andra sidan hagen. Kalvarna är större och starkare nu på hösten. Det märks när man skall märka dom. En del vajor är bra mödrar. Dom dröjer kvar en bit bort och väntar på kalven tills man släpper den. Det var min systers vaja och jag märkte kalven med kalvmärkningskniven i hennes märke. Inom släkten känner vi allas märken. Därför kan alla märka varandras renar.
Jag såg att en del också kastade fast tjurar och kastrerade dom. Om man kastrerar nu, innan brunsten, så behåller den vikten. Långt in på senhösten är den lika fet som nu.
Det fanns många åskådaren i hagen. Sameskolans elever brukar vara lediga för att fara på sarvslakt. Denna tid på året kommer även många reportrar för att skriva. Jag tyckte jag räknade till tre TV-team och fyra reportrar förutom personalen från Ájtte, det samiska museet i Jokkmokk.
Vi tog en kort kaffepaus innan det blev dags att dra sarvarna. När sarvarna skulle dras togs renarna, i olika omgångar, in i en mindre hage. I den lilla hagen var det trångt men de flesta åskådarna stod nu utanför hagen. Där gick det lättare att se renarnas märke. Det gäller att ha kort lassolina när man skall få fast sarven och det är trångt. Det är annars lätt att man skadar någon. När sarvarna närmar sig brunsten är dom som kraftigast och i bästa kondition. Vi var flera stycken som hjälptes åt att dra sarvarna efter att lassot var ordentligt fäst i hornen. Vi drog dem till en mindre hage dit renarna som skulle till slakten togs. Den andra delen av hjorden togs till en beteshage för att vajorna och kalvarna skulle kunna hitta varandra innan de släptes.
Hur många sarvar som vi drar beror på tillgången. Är det dåligt med sarvar så tar vi bara till husbehovsslakt. Då säljer vi inga renar. Samtidigt är sarvslakten den ekonomiskt viktigaste tiden för en renägare. Största delen av vår årsinkomst är baserad på slakten. Eller skall vi säga var. De senaste åren har varit dåliga år. Då vill man helst inte sälja några renar alls utan spara. Skall man vara ärlig så är Ullas inkomst lika viktig som inkomsten från sarvslakten. Jag brukar göra urvalet vilka av familjens renar som skall slaktas. Jag försöker samtidigt lära mina barn hur man skall bedöma renarna. Man skall hela tiden tänka på att sarvar också måste sparas som avelsdjur annars blir renhjorden snedfördelad med många vajor och få sarvar. Men ibland är det ekonomin som får styra. På hösten ger sarvarna mest betalt. Då tar man ut dom stora djuren till slakt och sparar dom små sarvarna som avelsdjur. Men man kan heller inte själv ta ansvar för att samebyn bör spara avelsdjur.
Tisdag 18 september 2001
Sarvslakten
Tät dimma, +5
Igår hade vi kalvmärkning och drog sarvarna som skulle gå till slakt. Det gjorde vi i hagen som finns uppe på fjället. Därifrån släpptes sarvarna i en lång korridor ner till hagen som finns här nere i björkskogen.
När Vattenfall började dämma sjösystemen på samebyns marker började de också att dra vägar. Idag finns det en skogsbilväg ända fram till hagen i granskogen. Renuppköparen kan ta sig ända fram med sin lastbil. Renarna som skall säljas måste vara levande och fraktas till slakteri. Så säger lagen.
En del av sarvarna tog vi ut till renuppköparen och en del slaktade vi för egen del. Ekonomiskt sätt är detta den viktigaste perioden för en renskötare. Det nu vi kan få pengar som skall räcka under resten av året. Goda år så kan det gå runt, dåliga år så är det sämre. Att dra sarvar till uppköparen och till slakt är ett tungt jobb. Att brottas med sarvarna lämnade jag åt ungdomarna. Renarna är som starkast nu innan brunsten.
Jag koncentrerade mig istället på att slakta åt oss i familjen. Eftersom renen var till oss slaktade jag på samma sätt som vi alltid har gjort i vår familj. Jag la renen på rygg, skar med kniven från halsen och längs med buken. Sedan tog jag av matstupen närmast struphuvudet och knöt igen den för att magens innehåll inte skulle komma ut. Sedan tog jag bort hinnorna runt matstrupen för att få loss den och stoppade in strupen mot magen.
Därefter tog jag lös bällingarna på fram och bakbenen. Det bli material att sy nya bällingskor av. Bällingarna tas ända till klövarna och så drog jag loss hela skinnet från kroppen. Sedan var det dags att ta ut magen med alla tarmar som jag la på slaktbänken. Så tog jag lös bringan. Därefter drog jag ut lungor, luftstrupe och tog loss huvudet. I bröstkorgen hade allt blod samlats och med en skopa öste jag ut det. Sedan var det dags att ta lös bukhinnan mellan bukhålan och lungorna. Jag vände renen för att det sista blodet skulle rinna ut. Under tiden vispade barnbarnet blodet i hinken för att det inte skulle koagulera. Hjärtat delade jag i två delar, tog lös tungan och underkäken från huvudet.
Därefter återvände jag till renkroppen och skar på bägge sidorna om ryggraden för att lättare få lös rygg och bissjká. Sedan fortsatte jag att stycka renen. Skar loss bogarna och tog lös halsen. Sedan vände jag renen på rygg igen. Jag drog med kniven flera gånger längs insidan av ryggraden. Sedan bröt jag ut sidorna. Därefter ledade jag stekarna och bröt ut dem också. Så tog jag kniven och ledade längs revbenen längs med lederna, tog steken som redan var ganska lösa och lyfte steken och sidan. Först då separerade jag steken och sidan. Slutligen gjorde jag samma sak på andra sidan. Så var bara ryggraden och bissjká kvar. Jag delade ryggraden i två lika delar.
Medan jag styckade rengjorde dottern tarmarna. Det sparar man till sist eftersom det är viktigt att allt är rent medan man styckar. Helst skall man göra så mycket som möjligt i kroppen för där är det allra renast.
Sedan styckade jag huvudet. Sågade det i delar. Det enda som jag slängde bort var vommen och lungorna. Allt annat sparade jag. Av den här slakten blev det både mat, kläd- och slöjdmaterial.
Att slakta tog i stort sett hela dagen. I en stor familj blir det många renar. När vi var klara packade vi in allt i bilen och for hem. Hur sent på kvällen det än blir så gör Ulla alltid ett renkok på det färska köttet. Det blir den godaste buljongen att dricka. Till det kokta köttet följde märgben. Kvinnorna i familjen får det övre märgbenet på bakfoten, precis som på min fars tid. Vi klöv märgbenen och fetan i benet åt vi tillsammans med kokt lever och blodpalt. Efter maten samlade jag in benen och grävde ner dem utomhus.
Efter en lång dag gick vi och la oss. Det var första gången på flera veckor som jag sov i huset.
Fredag 21 september 2001
Älgjakt
Lätt snö, 0
Under gårdagen satt vi på ett litet berg och spanade med kikaren för att upptäcka älg. Nedanför fjällsluttningen bredde de stora myrmarkerna och barrskogen ut sig. På väg upp hade vi sett vi spår efter björn och relativt färsk spillning. Marken var täckt av ett tunt lager snö som gjorde spåren tydliga. Skogarna här är björnens. Jag har aldrig skjutit en björn i hela mitt liv. Fastän jag har mött den på nära håll har det inte gått att skjuta. Förutom björnen hade sex älgar passerat men vi fick aldrig syn på dom. Förmodligen hörde de oss och gick undan. Älgjakten är avkoppling från renskötselarbetet men det är också en viktig binäring liksom fiske och bärplockning.
Dagen innan jaktstarten brukar höstvistet fyllas av jägare. Alla är på plats. Samebyn får tilldelning av älgar från länsstyrelsen, som byn i sin tur fördelar på olika jaktlag. Även om jag får jaga på hela samebyns område har jag alltid jagat på samma marker. Min dotter och hunden Tjallmo är mina jaktkompisar.
Idag var det en ny jaktdag. Redan i gryningen gick vi upp mot toppen på det lilla kalfjället för att spana. Med kikaren genomsökte vi område efter område. Plötsligt fick jag syn på en stor älg vid myrkanten, två km längre bort. Vi satt kvar en stund, funderade på hur vi skulle göra och följde under tiden hur älgen betade. Vinden låg lite fel. Vi bestämde att gå runt älgen för att gå mot vinden.
Jag fortsatte till en kulle närmare älgen, satte mig återigen med Tjallmo för att spana. Därifrån var det möjligt att genskjuta älgen om den skulle bli skadeskjuten. Från kullen kunde jag följa hur dottern sakta smög sig närmare älgen. Hon visste precis var den stod även om hon inte såg den. Detta är hennes marker, hon känner dem. Älgen betade obekymrad vid myrkanten. Den sista biten smög hon försiktigt. 100 m från älgen lyfte hon älgstudsare som jag köpte åt henne för flera år sedan. Skogens tystnad bröts när skottet gick av. Älgen stannade upp, nästan lite förvånad, gick sedan kanske 30 m innan den föll.
Jag och hunden reste oss och gick ner till henne. En niotaggare låg på marken. Att skjuta älgen brukar inte vara något problem men sedan börjar arbetet. Att frakta den 300 kg tunga kroppen i väglös terräng till närmaste bilväg är tungt och tar tid.
