Markens tjäle omskapar marken i kalla trakter. Vissa områden i fjällen har permafrost. Det är ständig tjäle som aldrig går ur marken. Sådan kan man finna på hög höjd, men även i dalgångar med sträng vinterkyla och hårda vindar, som blåser bort den isolerande snön. Det finns flera frostmarksformer. På myrar med permafrost finner vi palsar. De mäktigaste palsarna finns norr om Torneträsk och i norra Norge och Finland. De kan vara upp till 7 meter höga torvkullar på myrarna. I Laponia är de lägre, kanske bara ett par meter. Vi finner dem t.ex. nära Kungsleden söder om Saltoluokta/Sáltoluokta, i områdena söder om Staloluokta/Stáloluokta samt i Sjaunja/Sjávnja vid Nujaure och Harrejaure/Hárrejávrre. Palsar är torvkullar med ständig tjäle. Ännu på sensommaren stöter man på fast is några decimeter ned i torven. Torven isolerar från smältning under sommaren. Men genom att palsarna reser sig över myren blir de kalblåsta under vintern vilket medför att tjälen går djupare ned. Så småningom kollapsar palsarna, de spricker sönder och faller ihop eftersom torvbildningen upphört på de torra kullarna.

På hög höjd i fjällen, t.ex. områdena öster om Staloluokta/Stáloluokta finns tundrapolygoner. Marken har spruckit sönder i 4-5-kantiga former av en en storlek på 10-40 meter. Bäst syns detta från luften. På marken upptäcker man rutorna som stråk av dvärgbjörkris. Under rutorna finns iskilar, permafrost som tränger långt ned i marken.

Finkorniga jordar blir vattenmättade och plastiska vid tjällossningen. Detta medför att marken börjar röra sig utför sluttningar som flytjordsvalkar, gräsbevuxna terrasser i sluttningarna. Är marken sluttande och stenig kan stenströmmar bildas. På plan mark kan stenblock lyftas upp av tjälen som stengropar, stenringar eller blocksänkor. Om marken är plan och stenfattig bildas jordtuvor. Vilka frostmarksfenomen som bildas beror på klimat, jordart, mängden block, lutning och vattenhalt i marken.