Det är en tydlig gräns mellan urberget i öster och fjällberggrunden i väster. Några platser där det blir särskilt markant är Gierkav vid Saltoluokta/Sáltoluokta, Skierfe vid Aktse och branterna kring Kvikkjokk/Huhttán. Fjällkedjan möter oss som en dramatisk brant (glinten) i skarp kontrast mot den lägre, böljande urberggrunden. Visst, botaniskt sett finns det fjäll på urberggrund. Stubbafjällen längs Inlandsvägen, Ultevis, östra delen av Kabla/Gáblla samt fjällen kring Karatssjön utgörs av urberg, men reser sig över trädgränsen och täcks av kalfjällsvegetation. Men geologiskt hör dessa fjällområden till urberget, vilket också syns på de vänliga, böljande ytformerna. Liksom urbergsområdena nere i skogslandet domineras dessa fjäll av magra rishedar och lavmarker. Från höstvintern till vårvintern kan de därför ge rikligt lavbete för renhjordarna.

Gränsen mellan urberget och den vildare formade fjällberggrunden är tydligt markerad på berggrundskartor, men syns i praktiken lika väl i terrängen. Den är inte rak utan vindlar fram längs fjällkanten. Dalgångarna kan ofta ha urberg i botten medan dalsidorna är fjällberggrund. Fjällberggrundens skollor vilar som en jättelik, i stort sett horisontell skiva ovanpå urberget. Inne i fjällkedjan finns även s.k. urbergsfönster, där urberget tittar fram, helt omgivet av de yngre fjällbergarterna.