När Kaledoniderna, vår fjällkedja, var en ung bergskedja var den hög och dramatisk. Sedan dess har 3-5 km berg nötts bort. Denna nednötning kallas erosion. Vad som återstår är bara en spillra av vad som varit. I våra fjäll ser vi nu endast rötterna av den gamla bergskedjan. Rinnande vatten, glidande glaciärer, frostsprängning och kemisk vittring har hjälpt till att omvandla berget till löst material. Det mesta av den gamla bergskedjan ligger idag som bottensediment i Nordsjön och Atlanten eller bygger upp yngre landområden som delar av Brittiska öarna.. En del ligger utspritt över vårt eget land som morän eller sedimentjordar. Under den senaste årmiljonen har fjällen utsatts för minst 3 stora nedisningar. Glaciärisarnas nötning har troligen orsakat den största förslitningen på vår fjällkedja. Men det är viktigt att påpeka att fjällen i sig själva hade en stark profil orsakad av deformationen av berggrunden. Den nutida topografin följer i stort berggrundsstrukturerna. Hårda bergarter som amfibolit bygger upp de högsta topparna medan mjukare bergarter nötts ned hårdare. Inlandsisarna har bara modifierat fjällens egna berggrundsformer. Man har också förstått att inlandsisarna inte bara eroderar utan på vissa ställen också konserverar. Särskilt på höga toppar har isen varit stillastående och bottenfrusen. Det kan vi förstå eftersom de block som ryckts bort från topparna sen bara förflyttats några meter. Det syns bra på t.ex. Bårddetjåhkås topp.

Man kan i fjällen även se rester av gamla erosionsplan – ytor som varit nednötta och utjämnade, men som sedan höjt sig och på nytt utsatts för skulptering. Som exempel kan nämnat topparna kring Rapadalen och Sarvesvagge som ligger på ungefär samma höjd och utgör resterna av en sådan fjällplatå.