Kaledoniderna, fjällkedjan
Fjällkedjans berggrund är av betydligt yngre ålder än urberget. Fortfarande rör det sig dock om ofattbara tidsrymder. Själva orogenesen (bergskedjebildningen) skedde för 430 miljoner år sedan genom att vår fjällkedja pressades samman genom en väldig kollision mellan kontinenterna. För att förstå vad som hände måste vi förstå teorin om platt-tektonik.

Havsbottnen blir fjäll
Vår fjällkedja bildades för mellan 510 och 400 miljoner år sedan. Förklaringen är det som forskarna kallar platt-tektonik (kallades förr för kontinentaldrift). Jordskorpan består av stora plattor som glider omkring och kan kollidera med varandra (som nu sker i Himalaya) eller avlägsna sig från varandra (sker nu på Island). Då var kontinenten Laurentia (Nuvarande Grönland-Nordamerika) på väg mot kontinten Baltica (nuvarande Nordeuropa). Mitt emellan dem låg Iapetushavet, en tidigare version av Atlanten. På havets botten fanns sedimentlager av bl.a. sand och lera som kunde vara upp till flera kilometer tjocka. Oceanbottnenplattan och dessa sedimentlager pressades samman genom kontinenternas rörelse. När kollisionen var som mest intensiv för 430 miljoner år sedan hade allt detta skjutits ihop till en mäktig bergskedja, Kaledoniderna. Iapetushavet utplånades vid kollisionen. Som en väldig väghyvel hade Laurentia tryckt upp allt material över Baltica. Delar av nuvarande Norge låg till och med inskjutet under Laurentia på 60 km djup. Stora berggrundssjok, skollor, sköts in över urberget. Skollorna vid Stora Sjöfallet har transporterats 500-600 km in över Baltica och in över varandra. De bildades alltså väster om Lofoten och ligger nu som böcker som fallit i en bokhylla. De skollor som hamnade högst har transporterats längst och även omvandlats mest. För 430 miljoner år sedan var troligen vår egen fjällkedja lika mäktig och dramatisk som Himalaya. Därefter öppnade sig ett hav på nytt, Atlanten, varvid större delen av bergskedjan blev vår egen och Skottland. En annan del hamnade i Amerika som Appalacherna. När Kaledoniderna var en ung bergskedja var den hög och dramatisk. Sedan dess har 3-5 km berg nötts bort. Vad som återstår är bara en spillra av vad som varit.

Hisnande historia
När vi idag 1500 m.ö.h. hittar svarta diabasgångar (diabas är en svart, vulkanisk bergart) som skär igenom berget eller glänsande glimmerskiffer med röda granater så berättar de en dramatisk historia. Diabasgångarna bildades när lava rann upp i sprickor på bottnen av Iapetushavet för mer än 600 miljoner år sedan långt före kontinenterna Laurentia och Baltica gick i närkamp. Allt var dolt under både hav och flera kilometer bottensediment. När så kontinenterna vände sig mot varandra i en mäktig men mycket långsam kollision, lyftes havsbottnen, med sina diabasfyllda sprickor, som väldiga berggrundssjok upp till den nivå där de nu ligger. Och sanden och leran omvandlades på denna sin resa till den blänkande glimmerskiffern. Få historiska skeenden i Jokkmokks kommun är lika hisnande som detta.

Bilder: